Under tiden som det första världskriget pågick så skedde ett folkmord i Armenien. De armeniska myndigheterna menar att minst en och en halv till två miljoner armenier dödades i folkmordet, medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. Vad sker i en människa då sorg och smärta inte fått återupprättelse? Vad utspelas i en kropp när våldet inte har fått läka ut ur systemet?
Jag fick för mig att mitt sökande efter förmödrar och förfäder skulle leda mig ned för den frodiga kusten under det Sumeriska rikets glansdagar. Att denna färd skulle ta mig långt tillbaka till den tid då Innana vandrade ned i underjorden för att möta sin syster Ereshkigal. I stället hamnade jag i Stockholms undre värld där Flashback, gamla herrtidningar och Hans Holmér blev drömlika budbärare från en annan tid med mörka besked och dolda berättelser om min familjs historia.
Det var någonting som skedde under pandemin då jag satt och lite förstrött Googlade min fars efternamn. Jag sökte svar på någonting som saknades mig. Hur mycket bär ett namn?
Det var två separata tillfällen som satte i gång denna resa. Mitt familjenamn skulle föra mig djupt och långt bort. Resväskan var uråldrig och i den låg trauma, det förflutna och identitet hårt packat.
Under 2022 blev jag medveten om hur världsliga händelser kan bli berättelsen om mitt släktskap och en privat historia kan bli tillgänglig för allmänheten i det offentliga rummet, med både utrotning och mord som underlag.
Det var länge sedan nu, inte bara det armeniska folkmordet, men när pappa kom till Sverige med sina tre bröder. Tåget rullade in på T-centralen och han klev av i ett vitt och kallt Stockholm. Jag tänker ofta på hur det kändes när pappa bestämde sig för att lämna sitt hemland, men när jag frågar om detaljer så kan han inte riktigt minnas. Jag undrar om det är minnena som börjar att blekna eller om han kanske inte är riktigt närvarande när vi pratar om det? Jag frågar om platser, personer och namn på gårdar från den turkiska landsbygden och svaren är oftast lite luddiga, som en dröm man kanske precis har vaknat upp från. Jag kan inte riktigt få grepp om mina armeniska förfäder, oftast lyser avsaknaden av allt detta som en gång varit vår identitet. Det är som om platsen i sig inte ens funnits där.
I mars 2020 så stannade världen. Under tiden som länder stängdes ner så öppnades något upp i mig. Ett sökande och en längtan efter en identitet. Ett läkande av ett släktskap som någon gång i slutet på 1800-talet och början på det nya seklet egentligen aldrig mer byggdes upp.
Det tog inte lång tid innan mitt googlande gav resultat. Jag hittade pappa, eller rättare sagt hans bror, Hirant Selikman, i det trettioförsta kapitlet av Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten!
Vad som slår mig då jag läser om min farbrors brutala avrättning är hur hans kropp, som många tusentals armenier dessförinnan, helt saknade värde. Hirant Selikman rullades in i en gammal matta och dumpades i en avloppsbrunn vintern 1978. Det kommer att ta över ett år innan pappa får reda på vad som hände med hans storebror. Vad jag reagerar på, det liksom vänder sig lite i magen på mig, är hur författaren vid upprepade tillfällen stavar min farbrors namn fel, och lite svepande beskriver honom som ”han som driver en pizzeria”. Är Selikman inte värd mer? Är vi så betydelselösa?
Lite senare under pandemin så sitter jag på en covidanpassad konsert i Stockholm med min mamma. Stockholm är snöigt och kyligt, precis som när pappa anlände med tåget från Istanbul någon gång på början av 60-talet. Det är Arsen Petrosyan som spelar vemodiga armeniska melodier och det sliter i mitt hjärta. Längtan, sorg och smärta. Jag rycker till när jag hör kvinnan bakom mig prata: ”Många armenier hade fått sina efternamn felstavade så många gånger att de inte vet hur man stavar dem längre”.
Jag tittar upp, det är någonting som börjar ticka djupt inom mig, en uråldrig klocka. Om vi inte ens vet hur vi ska stava våra namn, vad finns då kvar av vår identitet och egenvärde? Om detta togs ifrån mig långt innan jag kom till denna plats och pappas bruna ögon bara är en tyst efterklang av detta trauma hans släkt gick igenom. Hur kan jag någonsin återställa och reparera detta slitna värde av att vara en hel människa, en värdig människa?
Vad händer med oss som finns kvar när generationerna innan oss har blivit terroriserade och avrättade? När detta förminskande blir till tunga suckar, uttryckt i missbruk, mental ohälsa och en evig flykt. En flykt från sig själv, för att slutligen kanske hitta hem.
En resa tillbaka till det så kallade självet.
Jag brukar kalla det min ”super power”, lite mallig över att passa in överallt men ingenstans. Jag känner mig hemma på alla ställen, men är samtidigt evigt hemlös. Det kanske kan upplevas förvirrande, att leva på denna otydliga och flytande plats, men jag har alltid tilltalats av detta område. Ett annorlunda utrymme, lite som ett gränsland mellan länder, nationer, religioner, samhällsklasser och könsidentiteter. En nyckel till alla världar.
Det är inte många släktled sedan den armeniska förintelsen ägde rum och min farmor födde pappa i Istanbul på 40-talet. Jag visste att det var omöjligt att läka detta tomrum som skapades tidigt honom. Jag tänkte att om jag tar tillbaka honom till den stranden där vi först började, så kanske han finner frid i det stilla vattnet.
Precis som många andra som har vuxit upp i ett land som minoritet så har pappa en blandning av komplexa känslor inför sin födelseplats. Att aldrig riktigt passa in. Men med familj på plats och det stora havet för sina fötter så känner han sig på sätt och vis helt hemma, så pass hemma som han kan. Jag tittar på honom då han ligger där och flyter framför de uråldriga bergen som vakar över Antalyas kust. Det är någonting med den där hatkärleken som för evigt håller oss bundna till en plats eller kanske en person. Som fångar vemod och längtan, ett svårmod som alltid kommer vara just det, svårt. På något konstigt sätt så har jag ärvt hela denna melankoli. En tung sorg som ständigt gör sig påmind, i ett nu ännu tyngre hjärta.
Är det så här det kändes för dem före mig, mina släktingar som saknade identitet och självkänsla? Det behövs inte många generationer av förtryck tills barnen i kommande led kommer göra just detta mot sig själva. Som ett inlärt fördärv av att vara en hel människa, alltid utplånad och förföljd, men nu av inre demoner som ropar om ovärdighet och självhat. Du är ingenting.
Där låg han, upplyft av havets eviga famn, rullandes in mot land, våg efter våg. Som naturens egen påminnelse om att ro inte var för denna kropp. Och där på stranden stod jag med min kamera. Jag tittade ner på mina händer som verkade tillhöra en mycket yngre Jannica. En flicka som hoppades på att min proppfulla resväska, då vi åkte till Turkiet, kanske skulle nå Armenien och där bli uppackad av någon avlägsen släkting. En härlig farmor, en sådan där tant som lyfter upp dig och simsalabim så är alla rädslor borta. Här lurar inga onda monster, men som vi redan känner till händer detta nästan bara i sagorna medan generationstrauma är på fullt blodigt allvar. Precis så blodigt som Hans Holmér lite exalterad beskriver den vidriga mattan som min farbror blev inrullad i då jag var tre år gammal.
En nedfläckning av ett helt släkte och här sitter jag 2020, hundra år efter det armeniska folkmordet och försöker i alla fall stava min fars namn rätt. Att ge Puzant Selikman upprättelse, kanske inte på en offentlig plats, men för sig själv, att han är värdig. Jag vill visa hur vår historia startade långt innan svenska herrtidningar skrev om Hirant Selikman, den 39-åriga pizzeriaägare ”som var en inbiten spelare”. Redan innan Hans Holmér frossar i Bekirs och Mahmuts åtskilliga försöka att lura med sig min farbror till lägenheten där han slutligen blir mördad.
Till sist så ser jag hur våldet och brutaliteten låg slumrandes i brödernas DNA långt innan pappa klev av tåget i T-centralen, några månader efter sin storebror. Hur förtryck och evig flykt alltid genomsyrat deras liv. Det är detta som är generationstrauma. Och jag känner hur denna avsaknad av mänskligt värde också ligger djupt i mig. När de fundamentala rättigheterna till inte bara frihet, men också personlig säkerhet har blivit kränkta under så många generationer, hur hittar man någonsin tillbaka till sitt egenvärde, som människa?
